Skrivande är ett hantverk. Tänkande är något annat.

Hörni. Nu är det fanimej dags att städa upp i hur vi pratar om AI, texter och människor.

Senast i veckans Mediepodden sa Olle Lidbom: ”Jag har väldigt svårt att förstå varför man som tänkande människa inte tycker om att skriva. Det är liksom en del av tänkandet.”

Det är så otroligt von oben, och så enastående inskränkt, att jag nästan inte får luft.

Olle, du är inte måttstocken. Alla är inte som du. Och tänkande kan ske alldeles utmärkt utan att man är duktig på att skriva.

Fråga Darwin, som på äldre dar skrev att han fortfarande hade svårt att uttrycka sig klart och koncist. Fråga Einstein: ”The words or the language, as they are written or spoken, do not seem to play any role in my mechanism of thought.” Fråga Yeats, Nobelpristagaren som aldrig lärde sig stava. Fråga John Irving, dyslektiker som slet för C-minus i engelska. Fråga Agatha Christie, som tyckte att skrivande och stavning alltid var fruktansvärt svårt, och som dikterade flera av sina senare böcker.

Eller fråga de miljoner svenskar som du trycker ner med dina kommentarer.

Skrivande är ett hantverk. Tänkande är något annat. Det är inte ens särskilt kontroversiellt: i en genomgång i Nature 2024 konstaterar MIT-forskaren Evelina Fedorenko med kollegor att språket i första hand är ett verktyg för att kommunicera, inte en förutsättning för att tänka. Språksystemet i hjärnan är i princip tyst när vi resonerar.

Och det är inte bara Olle, så klart. Svenska LinkedIn svämmar över av varianter av samma nedlåtande hållning. Medierna snubblar över varandra i sitt anti-AI-signalerande. Överallt, samma...

Vi borde vara enormt tacksamma och glada över att det ÄNTLIGEN finns ett sätt för väldigt många människor att få det som händer i hjärnan att komma ut i begriplig text. Sluta se AI som fusk. Se det som smart. Och alldeles, alldeles självklart.

Lite underlag, så gott det nu går att uppskatta: → 5-10 procent beräknas ha dyslexi. Ungefär en halv till en miljon människor. → Lägg till bredare läs- och skrivsvårigheter så landar vi, beroende på definition, någonstans mellan 1 och 3 miljoner. → Bland utrikes födda har ungefär en tredjedel, runt 570 000 personer, lässvårigheter. Testet görs på svenska, och många kan mycket väl vara textstarka på ett annat språk. → PIAAC mäter läsning, inte skrivande. Att själv formulera en tydlig text är för de flesta svårare. Min arbetshypotes: minst lika många har svårt med det. → Och alla som helt enkelt inte är ”textmänniskor”? Ingen bra mätning finns. Min gissning: 3-5 miljoner vuxna. Notera ordet gissning.

Det här är ingen marginalgrupp. Det är en stor del av Sverige. Och nu har de ett verktyg.

Det är inte fusk. Det är smart. Och för många är det första gången de får, kan, vågar delta i det offentliga samtalet. Sluta stigmatisera deras AI-användning.

[fotnot: jag vet att författarna ovan jobbade genom sina svårigheter på olika sätt - men det är ju knappast det vi ska behöva kräva av alla, nu när det finns alternativa vägar från tanke till begriplig text]