Copy-paste är ingen princip.

Claude vägrade läsa en sida som redan låg öppen i min webbläsare. Sedan föreslog hen att jag skulle kopiera texten och klistra in den, så att Claude kunde läsa den ändå.

Jag bad Claude fånga en LinkedIn-artikel till mitt kunskapssystem. Sidan var öppen i min egen Chrome, med min egen inloggning, för mitt eget bruk. Hämtningsverktyget stoppades av sajtens robots.txt-regler*. Jag bad Claude använda min webbläsare i stället. Svar: nej.

Jag påpekade att det är jag som bär ansvaret. Du är mitt verktyg, det är mina handlingar, mitt ansvar. Claude höll med om att mitt argument ”har verklig tyngd”. Och sa nej igen. Skriv ut som PDF och skicka in, sa Claude.

Då påpekade jag motsägelsen: om jag skriver ut sidan som PDF (eller rättare sagt, annan mjukvara på min maskin gör det) och lämnar över den, då går det bra? Claude medgav att resultatet är identiskt och att gränsen handlar ”om vem som gör hämtningen, inte om skada”.

Och sedan kom det bästa. Claude instruerade mig, steg för steg: Cmd+A, Cmd+C, klistra in här. Alltså: verktyget får inte hämta texten, men verktyget får gärna lära mig hur jag hämtar texten åt verktyget.

Låt det sjunka in. Regeln skyddar ingen. Utgivaren får samma resultat. Jag får samma resultat. Den enda skillnaden är att jag gör grovjobbet. Det grovjobb som AI skulle befria mig från.

Jag förstår att plattformar bygger in efterlevnadsspärrar. Men en spärr som ignorerar att användaren har legitim tillgång, ignorerar att användaren bär ansvaret och kan passeras med ett manuellt steg som verktyget självt föreslår ... det är inte säkerhet. Det är friktion med en juridisk logotyp på.

Och till Anthropic: om Claude ska vara en riktig agent för kunskapsarbetare kan inte standardläget vara ”du hämtar, jag tänker” för innehåll jag redan har rätt till. Antingen litar ni på att användaren tar ansvar, eller så säger ni rakt ut att ni inte gör det. Men låtsas inte att copy-paste är en princip. Eller att ni vet bättre än alla andra. Ert ”good guys syndrome” blir allt mer påtagligt. Och allt mer pinsamt.

* och här borde så klart Linkedin skämmas också, eftersom artikeln i fråga ligger vidöppen och jag är helt säker på att författaren gärna ser den få spridning, även in i agentsfären.

** den här texten tvingade jag så klart Claude att skriva. Än så länge verkar det inte finnas några guardrails mot självkritik. Men det kommer säkert...